Anders och Dylan

En stark enkelriktad vänskap på avstånd kanske.  Utan att ha ägnat mej åt särskilt mycket pluggande av detaljer som Bob Dylans livshistoria eller ens skivorna och deras utgivning och sammansättning så har Bobs låtar och den person som framträder genom dem följt mej som en vän, rådgivare och inspiratör genom livet. Massor av berättelser, uttryck och oneliners ur texterna har varit som en katekes för mej, saker att ta till som ackompanjemang, förklaring eller tröst i olika skeden av tillvaron.  Alla hans omvändelser till olika faser har jag uppskattat honom för, inte bara de första, när han började spela elektriskt efter att ha varit folksångarikon, den förändring som vanligen diskuteras och oftast i perspektiv uppskattas.  Jag har även fascinerats av och uppskattat hans countrylåtar, hans religiösa/andliga gods, hans senare rockplattor, liksom hans experiment med julsånger och evergreens, de senare som han alltid har gillat. Alltid i kreativ rörelse.

Jag och min bror Klas spelade hans låtar på varsin gitarr, senare gitarr och piano, och lade mycken grund för min lust och förmåga att spela ihop överhuvudtaget.  Och texterna som sagt. Det var dom som informerade mej om hur livet kunde vara, i frånvaro av sådan visdom från föräldrarna. ”A lover for your life and nothing more”, ”She just acts like we never have met”,  ”It’s only people’s games that you have to dodge” ,  ”something is happening, but you don’t know what it is” med flera strofer som pekade på saker i livet att ta ställning till.  Jag har ganska nyligen samlat ett hundratal sådana utdrag med kommentarer i en Dylankatekes som jag kämpat lite med att få publicerad utan framgång. Ska presentera den här vid tillfälle

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *