Att slippa slippa

Vårt effektiva industrisamhälle var länge en succé. Det var ingen tvekan om att nyheterna det frambringade utgjorde framsteg, vi hade upplevt problem som vi nu slapp. Slitsamma och farliga jobb avskaffades, svåra sjukdomar utplånades och många vidskepliga fördomar som skapade lidande ebbade ut. Nu möjliggjordes en massproduktion av billiga produkter för livets alla sidor och en effektivisering av administrationen i offentlighet och företag. Vi fick en bekvämlighet vi uppskattade, och industrisamhällets inriktning på eliminering av mänskliga ansträngningar blev grund för en kultur, ett sätt att leva, ett sätt att tänka och värdera inställningar, handlingar och ting. Otidsenliga hantverk tynade under tiden bort.

Och vi knegar på. Vi fortsätter jaga bekvämligheter och tidsbesparingar, mekaniseringen har kompletterats av datorisering och robotisering. Vi förväntar oss en ständig förnyelse av maskiner och hjälpmedel för att ytterligare befria oss från ansträngningar och erbjuda nya former av bekvämligheter. Nu handlar det mycket om behov vi inte visste att vi hade, vi reagerar på de nya prylarna och uppskattar att ha det senaste. Avskaffandet av slitsamma sysslor har gått vidare mot att vi inte ska behöva ta i fysiskt eller använda händer överhuvudtaget. Detta medan visioner om ett alltmer datoriserat och robotiserat samhälle fyller medierna. Ett automatiserat paradis hägrar.

Vi slipper alltså numera alltmer handlingar, kunskaper och färdigheter, som vi tidigare behövde behärska och inte betraktade som plågor eller problem. Vi erbjuds numera sedan länge att slippa kunna huvudräkna, slippa kunna stava och senast att slippa skaffa oss lokalsinne och veta var vi befinner oss. Datorer, så kallade smarta telefoner och andra digitaliserade maskiner avlastar oss från alltmer, och så länge de fungerar och förutsättningarna är rätt så kan vi luta oss tillbaka medan robotgräsklippare och dito dammsugare vankar runt på våra öppna släta gräsmattor och golv. Vi ska också slippa förstå hur tingen fungerar; det är numera ”avancerat” att veta var på din dator filerna ligger, för att inte tala om hur bilen fungerar.

Socialt har också slippandet brett ut sej. Vi ska slippa utsättas för okända, via våra gated communities i flerbostadshusen och även slippa möta varandra där, via anonymt reglerade tillträden till de digitalt låsta före detta gemensamma utrymmena som tvättstugorna. Med hjälp av nätets filterbubblor och telefonernas displayer och blockeringsmöjligheter slipper vi oönskade möten och konfrontationer med varandra.

Kanske finner vi inspiration i dem som lyckats i industrisamhället, som via sin rikedom kan se till att de slipper ta hand om sitt eget liv på ytterligare alla möjliga sätt, genom att köpa tjänster av andra, som att slippa sköta sina hem via via rut- och rotavdrag. De går ju också före genom att köpa de nya smarta tingen när de är dyrast. De här sakerna där vi till och med slipper trycka på knappar och kan prata med dem i stället.

I förlängningen hör vi många som förväntar sej att maskinerna ska ta över för gott och i princip göra oss materiellt ”oanvändbara”, extremast skulle vi slippa allt inklusive våra kroppar, vilket transhumanisterna drömmer om.

Mitt i detta slippande har ett nytt fenomen börjat göra sej gällande hos allt fler i nutiden. Det verkar som det för de flesta sällan infinner sig en upplevelsemässig befrielse i slippandet. Vi har börjat ställa oss frågan vad som egentligen är tillfredsställande att syssla med och att kunna. Vill vi verkligen slippa allt mer mänskligt? Vi är ju faktiskt skapade för att kunna vara aktiva, rentav mångkunnigare än någon annan art.

Vi ser därför hur aktiviteter som långkok , stickning och annat ”tidsödande” är på väg tillbaka, och alla fixarprogrammen på TV kring mat och hus kan ju leda till aktivitet i efterföljd. Nördar som verkligen sätter sej in i diverse områden dyker upp, och får en ökad status, och många bortglömda hantverk har återuppstått som udda men uppskattade fenomen. Det pågår en kamp för att rädda internet som det kreativa verktyg det var från början. Lite mer seriösa datingprogram verkar söka förmedla lite psykologisk kunskap så vi ska kunna intressera oss för ett personligt växande.

Det sas en tid att industrisamhället skulle ersättas av ett kunskapssamhälle. Paradoxalt nog har det inneburit att vi själva förväntas kunna allt mindre själva. Men med den nya motrörelsen kanske vi närmar vi oss ett riktigt kunskapssamhälle, där vi söker en bred kunskap om allt möjligt, där vi gläds åt att allt oftare kunna lösa våra problem själva och tillsammans, skapa, fixa, laga och pryda med hjälp av maskiner och teknik vi behärskar och förstår, i ett tempo vi trivs med. Industrisamhällets slippande är kanske inte lika lockande längre som ett ideal för framtiden. Kanske är det dags att slippa slippa.

En reaktion på ”Att slippa slippa

  1. Ja! En bra text, …en sammanfattning av ett skeende från industrialismen till ” kunskapssamhället” ….denna ”backlash ” känns som en bra backlash …människans inre mognad hänger samman med möjligheten att sänka tempot…”Långsamhetens lov” …inte så längesedan den skrevs..

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *