Alltså – varför skulle inte nationella parlament kunna samarbeta direkt, i stället för att samverka genom att man lämnar över beslutsmakten till överstatliga institutioner? En för mej med tiden ganska självklar fråga, som det verkar som om inte alla ställer sej, eller ens förstår.
Det verkar som om de nationella parlamenten i EU-länderna blir alltmer maktlösa och ankdammsaktiga, vartefter de överstatliga institutionerna och globala storföretag, till stor del i samverkan, tar över de avgörande besluten.
Vad skulle hända om de fick tillbaka makten men öppnades upp för ett direkt utbyte med andra nationella parlament, en samverkan där de folkvalda parlamentarikerna kunde föra förslag mellan länderna och konkret och personligen presentera sina förslag på plats genom att delta i debatterna?
Då och då refereras till hur man gör i andra länder i den svenska debatten, men varför skulle inte en ”utlänning” kunna vara närvarande i svenska riksdagen och vara med och förklara och tala för sitt lands agerande, eller rentav en idé som hen inte fått igenom hemma, men som visat sej ha fått internationellt intresse.
Jag har tänkt ut ett system för hur detta kan gå till, där man använder EU-institutionerna på ett lite nytt sätt. EU-parlamentet blir ett forum där förslag prövas, och där de godkända förslagen obligatoriskt ska behandlas i alla EU-länder, med utrymme för förslagsställare att delta i debatterna. Se mer här. Eller en kortversion här.
Se en pdf med bilder här. I denna ingår också förutom bilden ovan ett generellt förslag för internationellt samarbete som till exempel FN kunde titta på, samt en motsvarande bild av hur EU fungerar i dag.
Jag har puffat för förslaget på massa håll nationellt och internationellt, till exempel i renommerade EU-Observer och på en mer filosofisk sajt, men det går trögt att ens få feedback. Dock har till exempel förre chefen för EU-kommissionen i Sverige, Pierre Schellekens, hållit med om att det vore ett bra förslag, men naturligtvis menat att det är ”helt orealistiskt”. Men skam den som ger sej. Många stora politiska händelser var orealistiska innan de inträffade.