Inlägget gjort

När osthyveln gick sönder

I morse gick min osthyvel sönder
lika förvånande som självklart
Alla kan se de svaga punkterna
om man tittar efter
De där smala näsen på varsin sida om skåran
där ostarnas avskilda skivor passerar
för att landa på den flata plåtytan
som nu själv avskilde sej

De svaga punkterna i alla ting
som vi inte låtsas om
medan de överraskande självklara sammanbrotten
får oss att för ett ögonblick haja till i igenkännande
kanske först irriterade över att ha vetat detta hela tiden
kanske sen lite mer försonade med förgängelsens ständiga närvaro
och beredskap att slipa av våra triviala förväntningar om tingens beständighet

Igen kommer undan,
inte ens osthyvlar

Egna poetiska utbrott

Jag har ägnat mej att framträda lite på öppna poesiläsningar och ”poesitävlingar”, så kallade poetry slam på senare år.   Detta med blandade alster, en del som jag gjort ”förr i tiden” men de flesta någotsånär aktuella som poppat up,  som spontana reflexioner kring saker jag drabbas av eller ser omkring mej och i mej och en del mera utarbetade saker, till exempel ett hexameterprojekt.    Ska presentera lite här.