I morse gick min osthyvel sönder
lika förvånande som självklart
Alla kan se de svaga punkterna
om man tittar efter
De där smala näsen på varsin sida om skåran
där ostarnas avskilda skivor passerar
för att landa på den flata plåtytan
som nu själv avskilde sej
De svaga punkterna i alla ting
som vi inte låtsas om
medan de överraskande självklara sammanbrotten
får oss att för ett ögonblick haja till i igenkännande
kanske först irriterade över att ha vetat detta hela tiden
kanske sen lite mer försonade med förgängelsens ständiga närvaro
och beredskap att slipa av våra triviala förväntningar om tingens beständighet
Igen kommer undan,
inte ens osthyvlar