Att bo är det mesta man gör. Boendet, inklusive byggandet omsätter gigantiska belopp. Fastighetsbranschen är en spekulativ investeringsbransch, samtidigt som den ska tillhandahålla människors hem, en intressant dubbelhet. Och många stora penningintresserade grupper vill ha sin del av kakan. Förutom de direkt inblandade hyresvärdarna och byggbolagen finns byggmaterialfirmor, inredningssäljare, banker och numera datorfirmor som vill skapa ”smarta hem”. Därtill finns många rika människor som gärna skulle vilja ha lägenheter som utgör andras hem, något som de, sin ovana otrogen inte bara kan få. Allt detta skapar problem.
Jag har haft det ibland tvivelaktiga nöjet att få se boendet från massa olika håll, som utbildad till ingenjör i branschen, som hyresgäst och granne under olika kommunikativa eller auktoritära värdar, som ordförande och drivande i bildande av bostadsrätt och försök till pilotprojekt med kooperativ hyresrätt, som bostadspolitiker i Stockholmshems styrelse, och som medarbetare till mp:s bopolitiker i riksdagen.
Jag finner att de ovannämnda konflikterna genomsyrar det mesta i boendet och det är en svårfångad utopi att boendet skulle vara en form för demokrati och kreativ samverkan bland de inblandade, utan det dominerande extrema vinstintresset eller auktoritära feodala rester. Än så länge har till exempel hyresboende inte juridisk talerätt i hyresnämnderna. Jag kämpar på med att få saker att hända till boendes förmån så gott jag kan på alla nivåer som rör våra hem. En hempolitik vore bra.
