Hur ska man leva? Hur bör man leva? Hur vill man leva? Ibland önskar jag att vi (nå, åtminstone jag) var mycket tidiga urtidsmänniskor, inte egenligen för att rädda miljön och sådant, utan för att dra sej undan nyss nämnda frågor, och ge sej hän åt vad instinkterna bjuder. Mycket få andra arter, om några, synes ha hamnat i samma dilemma, att behöva känna in, räkna ut eller låta sej informeras om vad tillvaron går ut på och hitta en väg genom den tidsperiod som kallas det individuella livet.
Det har gjort att vi kan bete oss mot varandra som mycket få andra djur förmår, som att i stor eller liten skala ha ihjäl andra av samma art, i situationer där andra däggdjur till exempel strider lite mer symbolikst tills någon känner sej besegrad och lommar iväg eller lägger sej på rygg och ger upp. Men vi har också fått möjligheter att överblicka och värdera stora sammanhang, och på sätt medvetet bidra till planetens och de andra organismernas välmående och existensiella trygghet, en egenskap som vår art också sannolikt är ensam om, och som få av oss förmår utveckla och finna tillfredsställande. I stället pendlar vi i utrymmet mellan dessa ”instinktbefriade” ytterligheter, i jakt på ett sätt att förhålla oss till varandra, världen och oss själva. Samhällena har sökt bidra till att vi väljer de positiva möjigheterna, genom att till exempel via religionerna formulera budord om ett rättfärdigt leverne, något som dock verkar ha förlorat i verkningskraft i dagens samhälle av konkurrens och personliga begär. Skolan har tagit över, men hur lyckas den? I bästa fall har vi tid på oss att fundera på vad en hållbar och tillfredsställande livsstil skulle innebära.
