På väg till Huddinge för ett Poetry Slam. Alla sitter med näsan i sina mobiler som vanligt. Mittemot mej en kraftig man i blå t-shirt med något i handen. Ett radband. Sakta och metodiskt för han fram kula efter kula längs tråden med fingrarna. Jag sneglar på honom. Ansiktet är orörligt kroppen stilla.
Ser jag en intolerabel kulturell invasion, eller ett hopp för en mekaniserad mänsklighet?
