SÄTT ATT DESARMERA EN OÖNSKAD OPINION
Oavsett sammanhang och typ av maktstruktur, så finns det en mängd beprövade knep och metoder, för en makthavare eller ett maktcentrum att behålla makten, när man är hotad av personer och opinioner, som verkar ha en potential att vinna gehör hos en större grupp. Att känna till och känna igen dessa metoder är en viktig sak, om man vill utveckla en demokrati, som bygger på verklig och öppen dialog. Metoder na tenderar att dyka upp spontant, och det gäller att avslöja respektive att undvika dem. Metoderna är välkända för alla, som kämpat för att göra sej hörda i en miljö, där de som har makten fruktar att man har rätt, men inte vill gå en till mötes. På samhällsnivå utövas dessa metoder av medier och andra makthavare i samverkan, mer eller mindre medvetet.
Här följer en sammanställning av några huvuddrag i metoderna för att bekämpa en oönskad opinion när man inte vill gå i seriös debatt med densamma. Intressant fenomen är den skala av förhållningssätt, som tillämpas beroende på hur stark och känd den oönskade opinionen är. Man kan urskilja några grundmetoder här, som används successivt beroende på opinionens hittillsvarande slagkraft.
Förtigandet
Om opinionen är tillräckligt okänd och oförstådd kan man helt enkelt förtiga den. Man låtsas som om den inte finns. Förtigande kan också tillämpas på aspekter och inslag hos etablerade oönskade opinioner. Man bemöter vissa, mer ’ofarliga’ argument, medan man förtiger de ’farliga’.
Förlöjligandet
Om opinionen gör sig hörd ändå på diverse vägar, så att den inte kan nonchaleras: Förlöjliga den, utan att ta upp det egentliga innehållet. Hitta på något enkelt sätt av avfärda idéerna och personerna, som driver opinionen – ’Dom där dumskallarna’.
Demoniserandet
Sök utmåla opinionens representanter som farliga – ’dom där våldsverkarna och sabotörerna’. Försök att hitta eller framkalla komprometterande situationer, leta eller provocera bråk i demonstrationer eller aktioner. En mildare variant är att antyda att opinionen inte har ’rent mjöl i påsen’, att den har ’dunkla motiv’ och på något sätt handlar om något annat, något farligt eller illegitimt.
Förvrängandet
Om opinionen lyckas etablera sej som seriös och ståndpunkterna börjar bli kända, är man tvungen att bemöta själva budskapet. I första hand väljer man då att förvränga budskapet och sedan redovisa kritik mot denna förvrängda ståndpunkt.”
Underkännandet
Om ståndpunkten blir allmänt känd i sin rätta form, kan man hävda att det är fullständigt orealistisk och omöjligt att genomföra idén i praktiken.
Bagatelliserandet
Om det till sist framstår som att åsikten faktiskt är rimlig och svår att argumentera mot, då finns möjlighet att bagatellisera den. Idéerna är av mycken liten betydelse på det stora hela, och behöver inte prioriteras.
Ofarliggörandet
När det så inte går att bortse från att en ny opinion både blivit känd och accepterad gäller det att tolerera den utan att den orsakar alltför stor skada. Ett bra sätt är att omtolka den och ge den en ’ofarlig’ form, samtidigt som man hävdar att det där har man ju vetat länge och det är ju självklart etc.
Annekterandet
När det till sist framgår att något måste göras i opinionens anda – då tar man upp den på den officiella agendan i dess utslätade form, ev. kan man tala ’radikalt’ i opinionens anda, medan man ser till att inga alltför avgörande steg tas för att förverkliga dess grundidéer.
Inkorporerandet
Detta är det största steget, när man helt enkelt ansluter motståndaren till sej, som det yttersta sättet att oskadliggöra honom. Man anställer eller på annat sätt värvar opinionens ledande representanter, institutionaliserar den nya opinionen, tillsätter utredningar, inrättar organ och ger det hela en smaklig form, som inte hotar den befintliga maktstrukturens grundintressen.
