Till antropologins historia – uppsats

5 november 2025

Här en uppsats som rönte för mej lite oväntad uppskattning av handledaren. Han uppskattade bland annat att jag vågade mej på lite kritik:

——- ——– ——– ——— ——— ———— ——- ——— ——– ———- ——– ——– ———-
Stockholms Universitet 2025-10-28
Tentamen Antropologi III, ht 2025,

Teorihistoria

– något uppdaterad efter bedömning

Inledning

Antropologin, unik med sin teori och metodik, baserad i den västliga kunskapstraditionen, kan ses som ett led i en strävan att förstå människan, kulturen och samhället som har några tusen år på nacken. Från antiken via skolastiken, renässansen, upplysningstiden och romantiken har olika tänkare, ofta filosofer, brottats med frågorna, utgående från sej själva och vad man mött och noterat i sina liv och verksamheter. Etablerade vetenskaper om människan växte succesivt fram i väst under 1800-talet, som historia, ekonomi, sociologi, psykologi och i slutet av århundradet också antropologi. I antropologins historia har många olika typer av samhällen och grupper studerats, från början oftast bland relativt isolerade folk, som utvecklat sitt levnadssätt oberoende av inflytande från Väst. Senare har också grupper i Europa och USA m. fl. länder varit föremål för antropologiska studier, liksom de fö rut ”ursprungliga” folken och deras förändringar i mötet med ”oss” och ett vidare perspekitv i allmänhet.

Kunskapssökandet – teori och metod,
generalitet och partikularitet

Vad är kunskap? Hur kan vi erövra den? Vi navigerar i vardagen med hjälp av olika sorts insikter och idéer om tillvarons funktionella beskaffenhet, som gör att vi kan förstå och handla någotsånär konsistent. Som barn lär vi mycket av våra föräldrar och i skolan, som vuxna i vardagen lär vi av egna erfarenheter och undersökningar, vi lär av människor i vår omgivning i form av släkt vänner arbetskamrater mm, vi lär via utbildningar och till stor del från media av olika slag.

Det finns också en annan kunskap. I de moderna samhällena finns akademier av universitet och högskolor där komplex strukturerad kunskap produceras i ordnade former, till fromma för samhället i stort och olika intressenter. Här talar man om vetenskaplig teori och vetenskapliga metoder.

Teori och metod/praktik är perspektiv som båda är oumbärliga för framgångsrikt akademiskt kunskapssökande, och framgångsrika vetenskapliga discipliner gör bruk av dessa i intim samverkan. Till exempel kan en teori om att det borde finnas en viss elementarpartikel leda till ett omfattande avancerat sökande via superacceleratorer som gör att man till sist ”finner” partikeln. Å andra sidan kan ett långvarigt noterande av hur jorden ser ut gör att några tar faktumet på allvar att Sydamerika och Afrika synes passa ihop som pusselbitar, och tillsammans med observerandet av vulkanutbrott och jordbävningar leder det till teorin om kontinentalplattornas rörelser.

Den kvantifierande naturvetenskapes metoder med hypotesprövningar mm har mindre plats i humaniora, även om många humanistiska vetenskaper arbetar mycket med statistik, iscensatta experiment och formella enkäter, måhända för att nå det lättare erkännande som tillkommer de kvantifierande vetenskaper som grundar den teknologiska utvecklingen. I en dynamisk och omfattande humanvetenskap som antropologin har mer lättbekräftade kvantitativa teorier mindre utrymme. Antropologin är främst beroende av den unika deltagande observationen, etnografin.

Inom antropologin har uppstått olika riktningar, som mer eller mindre betonar antingen teoriskapandet eller den etnografiska metoden. En forskare kan, som de flesta antropologer gör, bedriva fältarbete själv, eller ta till sig texter och berättelser från andra etnografier. Formulerade generaliteter och begrepp som ritualer, liminalitet och rasism, eller större teoretiska ramverk som strukturalism, poststrukturalism eller funktionalism kan användas för att tolka och förstå vad som händer i ett studerat samhälle. Detta även om detta frambringande av ”osynliga” fakta ofta bäst kan göras utan föregående teoretisk ansats. Samtidigt är de etnografiska datana, inklusive den fältarbetande forskarens tolkningar och innovationer ett nödvändigt underlag för teoribildningen. Även utan tydlig koppling till befintlig teori kan värdefull information komma fram ur själva fältarbetets olika möten och upplevelser, kallade partrikulariteter. Den moderna antropologen arbetar också reflexivt med insikten att denne själv påverkar och påverkas av verkligheten ”på fältet”.

Det förekommer en debatt, där den etnografiska metoden och olika sätt att genomföra den kontrasteras mot teoribildning på jakt efter generaliteterna (Pandian, 2019: kap 2, Boas, 1920) och olika gestalter i antropologins historia associeras mer eller mindra med någon av dessa perspektiv. Till dem som historiskt prioriterat teori brukar nämnas Levi-Strauss och Radcliff Brown, medan Malinowski och på senare tid Abu-Lughod ses som representanter för etnografin.

En tidig antropolog som hanterade bägge dessa perspektiv var Adolf Bastian, (i Boas, 1920: 48) som noterade förekomsen av gemensamma ”elementära idéer”, som yttrade sej på olika, men igenkännbara sätt i olika samhällen. Till de elementära idéerna räknade han skapelsemyter, idéer om efter-döden-existens, liksom föreskrifter om incestförbud och idéer om rättvisa och straff.

En liknande uppfattning hade Levi-Strauss, känd som en betydande strukturalist. Han menade att det fanns bakomliggande, omedvetna strukturer i de mänskliga samhällena, som samverkade med det mänskliga sinnet. Han utgick från språkets grundstrukturer när han sökte efter universella strukturer, vi kan lära oss tala ett språk utan att känna till språkvetenskapliga strukturer som syntax, grammatik, semiotik etc. Han såg matematiken, som otvetydigt ”objektiv” och samtidigt existerande ”på den mänskliga insidan”, som ett bevis för att universella kulturella och sociala strukturer var möjliga, och han använde matematiska begrepp i sina resonemang (Levi-Strauss, 1951)

Ett exempel på modifiering av teoribegreppet ges av Hages teori (sic) om att teori bäst används som ett generativt verktyg, som kan uppdaga nya fenomen och samband. (2016:406). Man kan enligt honom också se en teori som en verktygslåda, varifrån man kan plocka olika perspektiv.

När det gäller förhållandet till närliggande discipliner kan nämnas att ”mänsklig biologi”, personlighetstyper och psykologiska utvecklingsnivåer, liksom samhälleliga sådana ofta ägnas kritik eller mindre intresse av antropologer av facket.

Deltagande observation

Antropologin har av Eric Wolf betraktats som den mest ”objektiva” humanvetenskapen och den mest humanistiska av naturvetenskaper (1964:88). Den har potential att i sina analyser och resultat ta med ”hela människan” i sin kulturella och sociala kontext för att förstå de mänskliga sammanhangen. Den bygger på en insikt om att människor (vi) och våra samhällen är komplexa och sammansatta, skapade i samverkan mellan olika faktorer som kulturellt arv, samhällshistoria, maktstrukturer och sociala tillhörigheter.

Antropologins specifika metod är den deltagande observationen, där forskaren tillbringar en längre tid, ofta ett år eller mer med en grupp eller ett samhälle för att på så sätt söka lära känna sitt forskningsobjekt på djupet. Ett tillfälligt ”besök” i ett samhälle för att söka förstå det via intervjuer, statistiska mätningar mm kan ofta missa viktiga sammanhang och faktorer, som inte ens är medvetna eller formulerbara för informanterna själva, perspektiv som de är inbäddade i och tar för självklara utan att benämna, eller underliggande ”osynliga” strukturer (Malinowski, 1922:66). Själva denna metod, där forskaren oundvikligen involveras i det sammanhang denne studerar, gör också att ett självreflexivt perspektiv framträder som nödvändigt. hur påverkas ”det studerade” av forskaren själv med dennes bakgrund och personlighet, och hur påverkas forskaren av det sammanhang och de personer som konfronteras, ett synsätt som mer och mer tagit sej in i modern antopologi.

Malinowski beskriver den deltagande observationen på detta sätt:

First of all, [the ethnographer] has to find out that certain activities, which at first sight might appear incoherent and not correlated, have a meaning. He then has to find out what is constant and relevant in these activities, and what [is] accidental and inessential, that is, to find out the laws and rules of all the transactions. Again, the Ethnographer has to construct the picture of the big institution, very much as the physicist constructs his theory from the experimental data, which always have been within reach of everybody, but which needed a consistent interpretation. (1922:65)

Denna hundraåriga beskrivning synes fortfarande väl användbar, som en del av grunderna för en deltagande observation.

Kulturell evolution eller kulturell spridning

I förstadiet till den industriella utvecklingen började européer utforska och lägga under sig områden i övriga världen, på jakt efter råvaror och dominans över vad som sågs som ”primitiva folk”. I de sammanhangen uppstod också idéer om de folk man stötte på och underkuvade. De sågs som primitiva hedningar, varför ibland missionärer medföljde erövringsexpeditionerna för att ”frälsa dem”. Det fanns en idé att de var fallna individer, en bild tagen ur bibeln.

Det var den bilden som den tidige antropologen Henry Morgan invände mot (1877:25) när han, inspirerad av Darwin, såg en materiell mänsklig evolution via olika produktionssätt och institutioner, som också inkluderade olika former av mentala och moraliskla förmågor, däribland språkens gemensamma drag (a.a.23), Morgan tyckte sig se hur de olika stadierna spelade ut på olika platser, stadier som också var förstadier till hans egen civilisation.

Bland andra som såg en universell samhällsutveckling över olika stadier var Tyler, som blev den förste akademiska antropologen.

Denna ”evolutionism” möttes av kritik från många håll. Boas påpekade att den upphöjde den västerländska kulturen till kronan på all utveckling, och kunde utbrista att stadierna var påhittade snarare än upptäckta, det krävdes etnografi. Evolutionsteorin var etnocentrisk och monolitisk (1920:48-49). Som ett alternativ till evolutionismen framfördes idén om att likheten över flera kulturer/folkgrupper beror på spontan utbredning och migration dem emellan (eng. diffusion and migration). Boas kunde också hålla öppet för ny framtida kunskap om kulturell förändring. Han sökte en medelväg och menade att kulturell och social utveckling/förändring är ”dependent partly upon the peculiar inner development of the social group, and partly upon the foreign influences to which it has been subjected.” (a.a.51).

Jag finner ett problem med den renodlade diffusionsteorin. Här förefaller inte finnas logiskt rum för idéer om transformativ samhällsutveckling utöver själva spridningen, även om en inre utveckling/förändring synes möjlig. Vi hamnar i en värld där olika strukturella och partikulära fenomen bollas runt ”som dom är” tills ”färdiga” kulturer uppstår.. Denna syn kräver alltså att det i ”slutänden” finns ett antal fullbordade kulturer över världen, vilket Boas medger (”ultimate and coexisting types of civilization”) (a.a.49). Till dess är förändring i det perspektivet snarare regel än undantag, men ingen potentiell stadieliknande ”utveckningsriktning” finns.

Motsättningar och makt

Bland oroligheter och revolutioner i mitten på 1800-talet verkade Karl Marx, som kom att bli en av den moderna historiens mest inflytelserika personer. Ur det samhälle han såg drog han slutsatsen att makt och motsättningar var fundamentala. Han menade att historien drivs framåt av motsättningar kring den materiella produktionen, mellan ägarna av ”produktionsmedlen” och dem som underordnats, som slavar, feodalhjon eller proletärer (arbetare) (Marx & Engels, 1872). På så sätt kan han sägas vara både evolutionist och strukturalist. Hans centrala teorier lever fortfarande kvar i olika former. En är hans idé om att de materiella produktionsförhållandena ”styr” över ett samhälles kulturella innehåll i stort, han talar om materiell bas och kulturell överbyggnad (Marx, 1859: Förord). Denna idé kan avspeglas i det moderna samhällest fascination vid ökad materiell produktion och fokusering på teknologiska lösningar, som vi anpassar oss till. Även det sätt som internet formar oss kan ses som ett exempel på hur ”kunskapssamhällets främsta produktionsfaktor” påverkar kulturen i stort, hur vi tänker och relaterar via våra mobiler och datorer, och hur dessa värderingar och förhållningssätt sprids utanför nätet.

Efter andra världskrigets slut, när kommunismen övertog nazismens roll som det europeiska hotet förlorade Marx lite av sitt inflytande. Detta hade varit starkt bland annat i Frankrike. Efter 68-vänsterns aktioner där framträdde en rad inflytelserika tänkare som fick beteckningen poststrukturalister eller postmodernister. Som influerade av Marx, och sålunda kunniga om hans tänkande lade Foucault, Deleuze och Bordieux m.fl. fram teorier i kritik mot hans idéer om arbetarnas oundvikliga revolution. Dock bar man med sej idén om de sociala motsättningarnas grundläggande karaktär, kapitalismens negativa inflytande mm, som man nu projicerade på/upptäckte i övriga delar av samhället. Främst Foucault lade grunden för vad man kanske kunde kalla för en ny kvasistrukturalism, där främst motsättningar baserade på ras, kön och kolonial övermakt trädde fram.

De nämnda personerna har gått till historien som filosofer eller sociologer. Deras perspektiv lever i dag och har bland annat upptagits som en del av den moderna antropologin, som i dessa frågor följaktligen kan betraktas som något ”teoritung”, även om deltagande observation också använts av dessa antropologer, till exempel Abu-Lughod, som gjorde fältarbete i Egypten.

Viiktiga påpekanden som gjordes av poststrukturalisterna var att kontexter alltid påverkar en situation eller en relation, och att subjektet/iakttagarens personliga världsbild och erfarenheter oundvikligen påverkar en omgivning som den söker studera och det resultat som frambringas. Sådan reflexivitet har ett stort rum i modern antropologi.

Kritik mot kulturbegreppet

Maktanalyserna kom också att drabba själva kulturbegreppet. Abu Lughod menar att sökandet efter kulturell mening, för att förstå och förklara kulturella skillnader, hjälper till att konstruera och upprätthålla dem. Detta har särskild betydelse inom en befintlig diskurs där skillnader per se implicerar maktrelationer: ”If ’culture’ […] is the prime anthropological tool for making ’other’ , and difference […] tends to be a relationship of power, then perhaps anthropologists should consider strategies for writing against culture.”(Abu-Lughod, 1991:134)

Hon uttrycker det som en ”om-sats”, men hon antyder en i mitt tycke problematisk samhällssyn, som lämnar begränsat utrymmer för ömsesidig förståelse och empati, men som synes ha viss förankring i världen idag, färgande relationer på olika nivåer.

Framtida utsikter

Antropologin har numera erövrat allt fler fält där man kan verka, inklusive västerländska institutioners inre liv. Det kräver i sin tur att man söker hålla fast vid den deltagande observationen i så stor utsträckning som möjligt, och hålla sig öppen för att möta nya fenomen, finna sätt att ”smälta in ” i ofta komplexa sammanhang och hålla sina egna världsbilder i schack. Det är slående hur lätt man ändå kan finna traditionella strukturella fenomen i det moderna samhället som ritualer, tabuföreställningar, totemliknande fenomen (varumärken mm), liminala tillstånd och berättelser om makt, tillhörighet, offer och magiska föreställningar.

Om antropologin kan integrera de post-strukturalistiska ideerna i en helhet som också vill se ett kritiskt inkluderande av traditionella antroplogiska perspektiv och öppna upp mot fler andra vetenskaper, som utvecklingspsykologi, ekologi (redan på gång) och gärna östliga kunskapstraditioner, kan den spela en avgörande roll i samhället i framtiden. Allt hänger ihop, och antropologin är den vetenskap som har störst chans att se det, och verka för en helhet som låter oss växa och ger oss alla ett bättre liv. ”To transform the small ’I’ into the total self” som Anzaldúa förutser, (1987:196) tillämpat på oss alla. Och teknologin ska hjälpa oss med det.