Vi hör ganska ofta hur folk med makt i företag, organisationer och politik hänvisar till att de inte kan (eller vill) uttala sej om saker som händer folk som de har makt över, som klienter, kunder eller på annat sätt beroende. Det hanterar inte ”de enskilda fallen”.
Särskilt slående är fenomenet om man råkar ut för något missförhållande och påpekar detta för den som är konkret ”skyldig” till ett beteende eller uttalande. Ofta meddelar då denna, med rätta, att den bara gör sitt jobb, om den inte rentav skäller ut dej för att vara oförskämd. Du har då sannolikt stött på en person som i detta sammanhang agerar identifierad med sin roll, hen är sin roll och de föreskrifter som ingår.
Då behöver man ”fråga sej uppåt” i organisationen för att söka någon ansvarig. På vägen kan man stöta på folk som visserligen är på ”högre” och ansvarigare nivå, men då har dom oftast annat på sitt bord än frågan du söker lösa. Om man har turen eller skickligheten att nå upp till folk i ledningen, som kan förväntas vara ansvariga för helheten, så möts man ofta av just detta, uttalande att man inte hanterar enskilda frågor. Alltså, ingen har ansvar, organisationen/företaget fungerar som en maskin med någon sorts automatik, ingen är ansvarig.
Vad kommer då detta märkliga förhållande ifrån? Man kan ju anta att de högsta funktionärerna, chefen, VD:n, ordföranden, som har högst lön och förväntas leda företaget som helhet skulle kunna vara de som hanterar de svåra frågorna som inte kan lösas av rutinerna. Någon form av problemlösarförmåga borde väl tillkomma den högste ansvarige? Men nej, de hanterar inte ”de enskilda ärendena”. Visst, de enskilda normalfallen ska de slippa hållas med, men när alla andra, på de andra nivåerna, känner sej låsta av sina instruktioner eller överhuvudtaget inte vet eller förstår vad man ska göra i en udda situation, vem ska då ta ansvaret? Eller om någon på lägre nivå ”chansar”, och hittar på en lösning som inte fungerar, eller tillämpar en fyrkantig regel som uppenbart inte är till för situationen ifråga? Att ”toppen” inte kan fungera som ”högsta instans” skapar ett samhälle utan ansvariga, där stela byråkratier frodas, och en allmän stämning om den icke lyssnande makten sprider sej, underbygger olika former av utanförskap och uppgivenhet inför möjligheten att förbättra samhället.
Vad kommer då detta ifrån, förutom tesens utmärkta möjlighet att främja inkompetenta maktpersoner (ursäkta). Motivet för teorin om det enskilda fallets saknade ansvarige kommer också från en hedersfråga i den svenska byråkratin. Vi har av tradition oväldiga centralbyråkrater som inte ska ta order från centrala politiker. Politiker ska skapa lagar, inte ägna sej åt att tillämpa dem. Så när klagomål från personer hamnar hos regeringspersoner, kan de med rätta svara att de inte hanterar det enskilda fallet, de ska hanteras av en kompetent administration, som helst har ett lyhört förhållande till lagar och förordningar, som till exempel gör att man kan gå till ”förarbetena” när det gäller regler, alltså vad är de egentligen till för? Verkligheten är ju sådan att regelverk ganska ofta ”träffar fel” i förhållande till de förhållanden de ska hantera, i synnerhet i förhållande till ovanliga ”enskilda fall”. Just den svenska ”armlängdens avstånd”mellan regering och byråkrati ställer krav på en flexibel, lyhörd och humanistisk offentlig byråkrati. Vi låter vara osagt hur den lyckas med det, men de ska ju vara de sista att tala om att man inte bryr sej om enskilda fall. Något patetiskt är det därtill att ledare för företag, stora och små, ikläder sig regeringsmaktens perspektiv och förklarar att man inte är ansvarig för enskilda fall under sej. Jo, det passar ju bra som ett motiv för att smita undan, och intervjuande medier köper oreflekterat argumentet utan följdfrågor, varifrån det än kommer.
Jag vill påstå att samhället som helhet inte mår bra av detta. Måhända är andra länder bättre, där makthavare ofta får klä skott för enskilda fall, och ibland tvingas avgå.
